alittlebitmoreee

Idag är det en vecka sedan du somnade in, och jag saknar dig så oerhört mycket.



Även om jag pratar och skrattar kan ingen veta hur jag mår inuti. Det är bara jag som vet hur det känns i mitt innersta, hur förtvivlan tar över ibland. Jag är bra på att skjuta undan sorgen, men den kommer alltid tillbaka oavsett om jag försöker tänka på annat. Man kan inte få sorgen att försvinna genom att undvika den. Jag vet att jag måste uthärda den för att övervinna den.

Nästa vecka börjar min stora utmaning då jag kommer till Stockholm för sommarlov. Jag ska bo och leva där du alltid funnits. Det kommer bli tufft, men jag ska klara det.

Glöm inte uppvakta era mammor idag, det är dom värda!

Och bara så ni vet. Min mamma är världsbäst.

Indien ja. Det var en lååång flygresa innan vi till sist anlände. Först åkte vi till London där vi fick tillbringa natten, därifrån vidare till Sri Lanka och slutligen Trichy.

Arlanda.

Resterna från den sista svenska måltiden.

Vårt rum som vi hyrde i London. Det var så litet att det knappt gick att stå 2 personer där inne, och vi hade inte ens en dörr till toaletten. Men draperi funkade bra det också;)

English breakfast!

Vi hade många timmar i London att fördriva! Tur att flygplatsen är så stor så att det finns saker att sysselsätta sig med...

...typ fixa håret...

...hänga på Starbucks...

...och ta den klassiska Starbucks-bilden!


Flygresan till Sri Lanka var typ ett helvete. Vi satt inom en zon där vi var omringade av en massa småbarn och seriöst - resan igenom försökte de överrösta varandra. Så fort den ena slutade skrika började en annan unge, och när den slutade började en tredje och så började det om igen. Efter ett antal timmar var jag nära på att skrika åt dom att hålla käften, så less var jag. Jag kunde dock hålla mig, även om de där småbarnen lyckades hålla mig vaken under hela natten. När jag äntligen somnade var vi typ framme. Så tack kära barn!

Sista flygresan mot Trichy. Trötta till tusen! Det var vi och en kvinna till, resten var män haha;)


Efter 3 dygn var vi äntligen framme och blev upphämtade av Santhanam på flygplatsen. Under bilresan mot huset där han bor fick vi uppleva det indiska landskapet och människorna genom fönstret, och det var en ganska mäktig känsla. Överallt kunde vi se kossor och getter vandra omkring, kvinnor i färgglada saris och små vägstånd där de sålde allt möjligt. Häftigt!

Fortsättning följer:)

Jag har varit dålig på att lägga upp bilder från Indien, men det kommer. Jag ska berätta mer ingående vad jag varit mer om där nere också, men det får ta den tid det tar;) Skrev ju en del inlägg medan jag var där så jag kommer säkert upprepa mig en del, men whatever. Lättare att förklara till bilder, de säger mer än ord ibland=)

En av de första dagarna. Blek och jävlig!


Jag saknar inte Indien än så länge, men det kanske kommer. Däremot har jag varit med om många grejer som jag kommer bära med mig hela livet. Vissa saker måste man se med egna ögon för att förstå. Oavsett om jag berättar historier från Indien kommer ni aldrig kunna förstå fullt ut eftersom ni inte upplevt det själva. Många gånger tror man att man förstår, men det gör man inte.

Hursomhelst. Detta har varit en once-in-a-lifetime-upplevelse och jag ska försöka dela med mig av den så gott det går. Start imorgon!

I vanliga fall gillar jag ganska diskreta ringar, men ibland ska det synas ordentligt;) Fick syn på den här ringen och inser att stora ringar inte bara kan va snyggt, det kan också vara jävligt snyggt!

Oasis


Sitter med en kopp te och försöker piggna till. Har sovit dåligt i natt och sådant sätter sina spår. Brännbollsyran börjar idag, men jag tror tyvärr att jag måste skippa ståhejet det här året. Jag vågar helt enkelt inte chansa då jag helst vill slippa smitta någon med mina äckliga bakterier. Känner mig mycket bättre, men vad ska jag göra? Det känns lite bittert när studenter redan vid den här tiden går förbi mitt fönster utklädda och med hög volym på stereon, men nästa år så är jag tillbaka igen. Nästa år!

Även om jag precis förlorat min katt har jag en kvar, och det är denna prinsessa.

Hittills har hon inte gått runt och letat efter sin bror, vilket man hör att många katter gör när den ena försvinner. Sen är min Sussie ganska korkad också så jag vet inte om det beror på att hon inte har något vett i huvudet eller om hon faktiskt inte saknar Casper alls. De var ju inte direkt bästa vänner, hehe;)

Jag längtar hem till min smultronnos. Vill borra in näsan i hennes päls och glömma min saknad efter Casper om så bara för en stund.

Kanske bara för en liten stund, jag vet inte... Som min pojkvän sa till mig; man måste acceptera döden för hur mycket man än gråter kommer de döda inte tillbaka. Det ligger en sanning i det. Även om det såklart gör ont att inse.

Chock, förtvivlan, ilska, rädsla och gråt. Det är väl ord som bäst kan beskriva dagen. Jag kan inte förstå att min Casper är borta för alltid, att jag aldrig mer kommer få se honom, känna hans doft eller ha honom bredvid mig i sängen.

Allting har gått så fort. Han blev dålig för bara ett par dagar sedan, innan dess har han varit hur frisk som helst. Mamma åkte in med honom till sjukhuset och han hade en vätska i buken som skulle tömmas idag. Innan de öppnade upp honom förberedde veterinärerna oss på att han kunde ha ett antal tumörer i buken, och om det visade sig vara så undrade de om det var okej att de avslutade hans liv där och då. Vi sa ja, för hans skull.
Men det visade sig vara värre än så. Veterinären ringde medan Casper opererades och berättade att det fanns tumörer i samtliga av hans organ. Hela hans kropp var alltså full av cancer, och det hela utvecklades på bara ett par dagar. Därmed fick han somna in på operationsbordet. De värsta minuterna i mitt liv.

Jag undrar om man kan dö av hjärtesorg. Casper var min katt, det var alltid mig han tydde sig till. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte var i Stockholm när han blev sjuk, att jag inte kunde vara hos honom den sista tiden. Tankarna snurrar i mitt huvud. Var han rädd? Hade han ont? Mitt dåliga samvete tar knäcken på mig, även om jag vet att man aldrig kan förbereda sig för något sånt här. Han var inte ens gammal!

Just nu känns det som om jag aldrig kommer bli människa igen. Jag kan inte ens föreställa mig hur livet kommer se ut utan min pojke. Om han bara visste hur älskad han var.

Jag fick i alla fall spendera 8 år tillsammans med dig.



Vi ses i Nangijala ♥

Tårarna bara fortsätter rinna. Jag får inte stopp på dom, hur gärna jag än vill och försöker. Jag bara väntar på samtalet som kan komma när som helst under dagen för att förklara att du inte längre finns med oss. Jag skulle göra mycket för att få en kram just nu, men sitter ju här hemma i karantän och ska in ha närkontakt med folk, så hur skulle det gå till? Jag tror inte att det gör saken bättre, för det är nu om nån gång jag behöver stöd från folk i min omgivning.

Jag vill tro att det sker ett mirakel idag. Snälla, låt det ske.

Såhär kan det se ut på en hatthylla om man har brist på platser att förvara skor på i hemmet. Av någon konstig anledning ökar antalet skor också, I wonder why...;)



Har suttit i telefonkö hela morgonen för att prata med olika sjukvårdsupplysningar. Jag har kopplats hit och dit och fått förklara mina symtom för drygt fem olika personer nu. För tillfället väntar jag på att bli uppringd av Norrlandskliniken som ska avgöra om jag måste ta mig dit för undersökning. Jag inser väl att jag behöver det eftersom det rekommenderas när man varit utomlands så länge som jag har varit, men samtidigt har jag ingen aning om hur jag skulle kunna ta mig dit för jag kan fan knappt gå.

Så vad kan det då vara jag drabbats av? Självklart är det svårt att veta utan att man gjort ett par undersökningar, men en sjuksyster berättade att det kunde vara en bakterie som jag drabbats av som på något sätt etsat sig fast i min magsäck och orsakat en rejäl magkatarr. Men så är det som så med tropiska sjukdomar att vissa inte går över av sig själva heller, så jag får helt enkelt vänta och se vad som sägs lite senare.

Tygskor är något av det skönaste jag vet att ha på fötterna under vår och sommar. Jag gillar den här modellen som påminner lite om Converse, och sen vet ni ju redan att jag älskar blommigt;)


Din Sko

Usch vilken natt. Vid det här laget är jag galen på denna mage som lever sitt eget liv. Så fort jag tror att jag börjar bli frisk startar hela baletten igen, och nu har det varit såhär i en vecka. Det är vid såna här tillfällen det är jobbigt att bo själv. Ringde efter hjälp förut, och nu är det sagt som så att om det här fortsätter måste jag ta mig in till sjukan.

Har inget leende på läpparna just nu.

Min underbara älskling är sjuk.



Pratade med mamma idag som fick åka akut till djursjukhuset inatt med min kisse. Han har tydligen någon vätska i buken, men de vet inte vad det är ännu. Vi får lov att vänta på provresultaten och hoppas på det bästa.
Om vi måste avliva min katt vet jag inte vad jag tar mig till. Jag fick honom i 17-årspresent och sen dess har han varit min ögonsten. Kan inte föreställa mig ett liv utan honom, ett husdjur är ju som vilken annan familjemedlem som helst.

Jag vill inte tro att det är något allvarligt, klarar inte av att tänka på det. Tar det den dagen jag får det svart på vitt i sådana fall.

Jag tänkte försöka bege min in till stan i dagarna för att köpa ett par mjukisshorts. De är oerhört sköna och dessa från H&M finns i massor av olika färger. Dessutom kostar de bara 49 kronor, värsta fyndet ju!



Trodde min så kallade magsjuka var över, men det vetefasen om det är så. De senaste timmarna har jag känt ett stort sug i magen med jämna mellanrum och det värker som bara den. Men jag får behålla maten iaf och tur är väl det. Jag är på bättringsvägen, men önskar bara att jag kunde bli helt frisk och inte få så ont emellanåt. För jag mår ju bra i övrigt.

Under helgen ska jag vila upp mig. Känns lite tråkigt att sitta hemma en fredagskväll, men jag behöver det. Måste komma igång med träningen också, har ju inte ansträngt minsta muskel på typ 2 månader nu. Det är illa... På måndag kör vi igen!

När jag och gänget skulle resa hem från Sri Lanka i tisdags trodde vi att planet skulle gå raka vägen till London. Det stod inget annat på biljetten, därför blev vi förvånade när flygvärdinnorna efter drygt en timmes flygfärd ropade ut i högtalarna att vi nu skulle landa på Mali. Hmmm, vaddå Mali tänkte vi... Menar de Mali som landet i Afrika? Vilken omväg i sådana fall, och hur är det möjligt att det bara tagit en timme till Afrika?
När vi tittade ut genom fönstret förstod vi vart vi var på väg att landa, nämligen Maldiverna. Staden hette Male, men det hade förstås inte vi någon aning om... Så hur kändes det då att hamna på Maldiverna? Vad tror ni själva? Det var helt fucking underbart.


Vi landade på en liten plätt mitt i vattnet, det var vatten på alla sidor om landningsbanan. Och lyxyachter...

Om ni tittar noga så ser ni bungalowsen vid stränderna.


Jag blev inte ett dugg avundsjuk på de som fick gå av på Maldiverna, absolut inte... När de hade fått gå av kom det dessutom på ett nytt gäng brunbrända soldyrkare. Behöver jag ens berätta att det bara var par som säkerligen varit på smekmånad...? Kan gissa att de haft det underbart på sin semester.

Tyvärr var vi tvungna att lämna Maldiverna ganska omedelbart och åkte vidare till London. Där gjorde jag en riktigt stor tabbe. Efter att ha hämtat ut vårt bagage hittade vi en liten hörna på flygplatsen där vi beslutade oss för att sova lite. Alla hotell var fullbokade och vårt plan skulle gå redan klockan 7 nästa morgon, och vi kände att vi behövde lite sömn. Well. Vid 2- tiden på natten vaknade jag upp och skulle hämta en grej ur min resväska och vad hände då? Väskan jag öppnade var inte min. Jag hade alltså tagit fel resväska från bagageutlämningen. Panik är bara förnamnet.
Jag rusade genast iväg för att skaffa hjälp, men allt var stängt och skulle öppna först klockan 5 på morgonen, men så länge kunde jag inte vänta. Ni som varit på London Heathrow vet hur stort det är där och vårt plan skulle avgå från en annan terminal, och det tar ju lite tid att ta sig mellan terminalerna i London då man måste åka tåg och allt. Ännu mer panik. Ingen kunde hjälpa mig heller eftersom jag inte fick bli insläppt vid bagageutlämningen pga säkerhetsrisken osv, men efter ett par timmar hade jag turen att träffa på en man som kunde hjälpa mig. Och där inne, precis vid rullbandet, stod min resväska! Vilken otrolig lättnad jag kände, det hade varit jävligt att förlora sitt bagage. Sen har jag lite dåligt samvete för människan vars väska jag tog, hoppas jag inte ställde till alltför stort problem för henne;)

Det värsta av allt var att det var jag som klantade till det hela, så jag kunde ju knappast skylla på att andra slarvat bort mitt bagage. Nu var det så att den resväskan jag tog var helt identisk med min, jag lovar - HELT identisk. Tack och lov att jag bestämde mig för att öppna väskan där på natten, tänk om jag hade märkt det först när jag kom hem.

Så det var min panikfyllda natt i London, i fortsättningen kommer jag nog dubbelkolla att jag tar rätt väska vid bagageutlämningen=)

Har ni läst den här boken? Om inte så gör det genast. I Indien så gick den här boken runt bland alla oss studenter, och ingen kunde sluta läsa för att den var så spännande. Vi diskuterade även att det säkerligen skulle bli en film av boken, och vad kommer jag hem och läser bland nyheterna? En film är på G! Så ta till er detta boktips om ni vill ha lite spänning i tillvaron:)



Jag känner mig mycket piggare och bättre idag. Sitter med en tallrik yoghurt och musli och försöker uppdatera mig lite om vad som hänt ute i världen de senaste 2 månaderna. Har bara hört en enda nyhet under tiden jag varit i Indien och det är att bin Laden hittats. Eller okej... Satt och såg på det engelska prinsbröllopet också så det vet jag väl lite om, haha:) Annars nada.
Jag har även varit en första vända i tvättstugan redan. Har nog aldrig haft såhär mycket smutstvätt förut, det kommer bli 9 fullproppade maskiner totalt. Denna dag kommer härmed bestå av städning och plock här hemma, för det behövs!

Nu är jag äntligen hemma på svensk mark igen efter en lååång resa. Jag lovar att berätta allt om Indien så småningom, men för tillfället mår jag inte så bra.



För det första lider jag av jetlag på grund av tidsskillnaden, jag har knappt sovit på två dygn och sen har jag ont i hela kroppen efter att ha spenderat natten på golvet på London Heathrow. Förkyld också. Och inte nog med det har jag drabbats av någon jäkla magbakterie, så jag har inte kunnat behålla något jag ätit eller druckit på tre dagar. Gick ner 4 kg under hela Indienvistelsen, och nu har jag gått ner lika mycket till. Fantastiskt kul att drabbas av magsjuka när man ska resa, men det skedde ingen olycka på planet iaf.

Jag får hoppas att detta är övergående och att jag inte drabbats av någon tropisk sjukdom. Hoppas jag kan sova gott inatt, för sömn kan göra underverk.

Snart aker vi! Vantar pa att klockan ska bli 8 indian time for da gar taget mot Kerala:) Kommer fram klockan 6 imorgon bitti, och att aka indiskt nattag kan ju bli spannande... Forsta anhalten ar Cochin, tydligen Indiens Venedig, sedan bar det av nedat mot Varkala, Trivandrum och tip of India. Backpacking! Hoppas att det blaser mer vid kusten an vad det gor i inlandet bara...

Nu ska jag fortsatta packa, ta en dusch och ta det lugnt en stund. Jag ar sa laddad:)

Sorry for daligt bloggande, har helt enkelt inte orkat. Varmen har sugit musten ur mig helt! Om exakt 2 veckor kommer jag tillbaka till Sverige, och det pa bade gott och ont. Vi har blivit som en stor familj har i Indien da vi gor allt tillsammans, sa det kommer kannas fruktansvart tomt utan att ha liv och rorelse runt omkring sig hela tiden. Men samtidigt ska det bli saaa skont att komma tillbaka till sina egna rutiner igen. Och svensk mat! Fortfarande minst en timmes matsnack om dagen...



De senaste dagarna har jag suttit och skivit pa min essa och den ar sa gott som klar nu. Skriver om kvinnans roll inom arrangerade aktenskap och har varit ivag och intervjuat 3 indiska kvinnor i olika aldrar och det var verkligen en upplevelse. Deras system ar ju helt annorlunda fran hur det ar i Sverige, och det var kul att hora dem beratta hur det ar med egna ord.

Pa fredag aker jag och 2 vanner till Kerala! Tag i 10 timmar, sa det ser jag ju verkligen fram emot... Vi ska aka runt i ca en vecka och upptacka Indiens vastkust, aka backwater, sola, bada, besoka Indiens sydligaste udde osv. Ska bli underbart att fa slippa kladkoden och diktaturen som galler hemma hos Santhanam. Tank att antligen fa gora vad man vill, nar man vill och hur man vill! Lovely.

♥