alittlebitmoreee

En svensk hjälte

Jag har tittat på ett par klipp ur Svenska Hjältar och det är svårt att inte bli berörd. Särskild tagen blir jag av Christoffer Lindhes historia, ni vet killen som förlorade flera kroppsdelar efter att ha blivit påkörd av ett godståg men trots det blivit svensk mästare i handikappsimning.

 

 

Vi är nog väldigt många människor som inte vet vad motgångar i livet är. Vi kanske tror att vi vet det, men det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle hantera att hamna i en sådan katastrofsituation. Förmodligen skulle jag ha förbannat att jag överlevt eftersom jag inte skulle känna att jag hade något liv att komma tillbaka till. Det kanske är tragiskt att resonera så, men ändå gör jag det.

 

Att kunna resa sig igen och ta sig tillbaka till livet och vägra ge upp sina drömmar är verkligen ett hjältedåd för mig. Jag förstår att folk ser Christoffer som en hjälte, det gör jag också. Han visar att det är fullt möjligt att klara av saker så länge man vill vilket är ett motto som är värt att sträva efter.

 

Är ni intresserade av att se ett klipp med Christoffer kan ni klicka här.

Jag är nog svag i det avseendet... hade varit otroligt deprimerad om något sådant hände mig.

Svar: Tack för dina fina ord! <3

Wow! Jag håller med dig! Han är en hjälte!

Häftigt att se hur människor verkligen kämpar och uppnår saker trots svårigheter!

Ja, jag har kanske inte varit med om något så extremt, men jag har ju, som du har kunnat läsa tidigare i bloggen, förlorat synen och det i sig är ju en tragedi, även om det är enbart psykiskt. Har du inte varit med om det kan du inte föreställa dig hur det faktiskt är, precis som du skriver. Man kan försöka sätta sig in i situationen, men jag tror aldrig man helt kan förstå det. Sådana motgångar i livet ger en dock ett ruskigt starkt psyke. Det i kombination med min envishet och vilja gör att jag tror stenhårt på att jag kommer nå mitt stora mål, paralympics i Rio 2016. Det är något jag aldrig hade fått uppleva om jag inte hade förlorat synen. Ingen vet hur mitt liv hade sett ut då, men en sak är säker. Jag hade inte träffat många av de människor jag idag har träffat och lärt känna, jag hade inte börjat med goalball och jag hade inte satsat mot Rio. Så, det finns trots allt mycket att kämpa för, bara man själv vill och har motivationen till det, även om det absolut inte känns så där och då, precis efter att synen har försvunnit eller benen har kapats av ett tåg. Där och då är det oerhört tufft, men man lär sig leva med det, tro mig. :)

SV: Tack! Jag tror som sagt inte jag har jättestora chanser att ta hem det hela, men ser man det rent teoretiskt så är det ju faktiskt 33% chans, så vi kan ju hoppas på det :)